Vårdmomsen – den oönskade skatteintäkten
Vårdmomsen- den oönskade skatteintäkten
I juni 2018, meddelade HFD en dom som omkullkastade vårdföretagarnas såväl som Skatteverkets syn på hur momsundantaget för vårdverksamhet skulle hanteras vid uthyrning av vårdpersonal. Den fick stora konsekvenser för bemanningen av våra vårdmottagningar runt om i landet. Konsekvenser som primärt drabbade privata aktörer. Domen gick längre än vad någon av parterna i målet hade avsett. Politiker och näringsliv har sedan dess varit överens om att domens konsekvenser behöver åtgärdas. Trots detta står vi här, snart tre år senare, utan att någon egentlig lösning ännu har presenterats av det offentliga. Sofi Linderoth och Annika Lundeslöf har skrivit en artikel gällande den följetång som frågan om vårdmomsen har medfört.
Bakgrund
Omsättning av tjänster som är sjukvård, tandvård och social omsorg är undantagna från moms. Tidigare har tillhandahållande av vårdpersonal till olika vårdinrättningar även ansetts falla under detta undantag, eftersom uthyrningen av personalen ansågs utgöra ett led i vården eller omsorgen.
Den 7 juni 2018 omkullkastade Högsta förvaltningsdomstolen denna syn i en dom[1] gällande bemanningsföretaget Medicura. Bemanningsföretaget rekryterade och hyrde ut vårdpersonal till privata och offentliga vårdgivare. Domstolen menade att tillhandahållandet av personal i själva verket är att likställa med personaluthyrning som ju är en momspliktig tjänst. Eftersom bemanningsföretaget inte själv bedrev sjukvård kunde uthyrningen inte heller undantas på den grunden att den ska ses som en transaktion nära knuten till vården.
I oktober samma år publicerade Skatteverket ett ställningstagande vari man tog fasta på domstolens bedömning och att Skatteverket därmed med start den 1 juli 2019 kommer att börja tillämpa den nya praxisen på vårdinrättningar och företag som hyr ut personal. Skatteverkets tolkning av domen är att den ska tillämpas på alla avtal och samarbeten som innebär ett tillhandahållande av personal. Av ställningstagandet framgår att det inte bara är bemanningsföretag som berörs av den nya momsen utan även enskilda yrkesutövare som arbetar på konsultbasis, dvs även enmansbolaget där den enskilde läkaren, sjuksköterskan eller tandläkaren hyrs ut för att utföra vårdtjänster till vårdverksamheter. Enbart om företaget även tillhandahåller sjukvård, tandvård eller social omsorg i egen regi är uthyrningen undantagen för moms.
Effekter för aktörer som bedriver vårdverksamhet
Det innebär att den faktura som det uthyrande företaget skickar till vårdgivaren ska beläggas med 25 procent moms. Eftersom vårdgivaren inte är skattepliktig för moms kan vårdföretaget inte lyfta fakturans ingående moms i en momsdeklaration. Momsen blir således en kostnad i verksamheten. Om vårdinrättningen däremot är offentlig kommer den att kompenseras för den tillkommande momskostnaden av staten enligt regelverk som funnits på plats sedan tidigare.[2] Den privata vårdmottagningen har däremot inte motsvarande möjlighet att kompenseras enligt detta regelverk. Detta medför alltså att privata vårdmottagningar helt plötsligt har fått 25 % högre personalkostnader för den del av personalen som hyrs in.
Det är viktigt att poängtera att det inte bara är de stora privata vårdgivarna och bemanningsföretagen som drabbas. Idag arbetar många allmänläkare, sjuksköterskor, tandhygienister och specialister i eget företag, som vårdgivarna i sin tur hyr in för att täcka upp tillfälligt vid personalbrist eller vid behov av specialister. Behovet uppstår exempelvis i semestertider, vid föräldraledighet eller arbetstoppar. Detta är en lösning som skapar en flexibilitet som kan var vital, särskilt i de delar av landet som är mer glesbefolkad.[3]
Den oönskade momseffekten drabbar i slutändan även vårdtagaren i form av en högre tandläkarräkning och längre vårdköer på grund av personalbrist på landets vårdcentraler. För att inte tala om hur det försvårat den personalbrist som drabbat våra vårdinrättningar under rådande pandemi, särskilt i landsbygden. Det gångna året har behovet av flexibilitet i bemanningen av våra sjukhus varit större än någonsin.
Omfattande lobbyverksamhet från aktörer inom vårdsektorn
Det behöver knappast nämnas att domen och dess konsekvenser har diskuterats flitigt. Debatten påbörjades redan sommaren 2018 och har egentligen aldrig har upphört, bara stävjats av att Regeringen i början på 2020 meddelade att 210 miljoner skulle lämnas i stadsbidrag till regionerna för att de ska kunna omförhandla avtal i syfte att kompensera de privata vårdgivarna. Stadsbidraget var emellertid bara tänkt som en tillfällig lösning. En tillfällig lösning som meddelades 1,5 år efter problemet uppstod. Stadsbidraget skulle lämnas i väntan på att den utredning som tillsattes i februari 2020 redovisar en lösning för hur problemet ska rättas till. Uppdraget är ”att neutralisera konsekvenserna av en förändrad skatteplikt, för att på så sätt uppnå flexibilitet för bemanningen inom hälso- och sjukvården, tandvården och den sociala omsorgen”. Utredningen beräknas redovisas den 1 juni 2021. Den uppmärksamma läsaren noterar att detta blir nästan tre år efter Högsta förvaltningsdomstolens dom.
Lagändringsprocessen försvåras visserligen av att hänsyn måste tas till det bakomliggande momsdirektivet. Denna problematik är däremot långt ifrån ny. Det är inte första gången som svensk rätt och EU-direktiv inte anses förenlig och att justering därmed är nödvändig. Inte heller har vår lagstiftande makt lämnats ensam att lösa denna fråga. Branschorganisationen Vårdföretagarna Almega har även här agerat proaktivt och, med hjälp av skatt- och momsexperter på området, presenterat en utredning med ett lagförslag som skulle kunna lösa problematiken.[4] Förslaget presenterades redan sommaren 2019. Den nyfikne kan gå in och fördjupa sig i förslaget, men det kan konstateras att förslaget underbyggs väl, bland annat genom hänvisning till den tillämpning och tolkning som Finland gjort av samma bestämmelse i momsdirektivet.
Det bör även noteras att detta inte är en ideologisk fråga. Att en ändring i lagstiftningen behöver göras är samtliga aktörer och partier överens om.[5] Allt kokar ner till att domen skapade ett praktiskt problem vars effekter är oönskade för samtliga aktörer, inte ens staten önskar denna ökade skatteintäkt. Trots omfattande diskussion och försök till dialog från privata aktörer har regeringen fortfarande inte åtgärdat problemet. Vad det som tar sådan tid? Det har gått ett och ett halvt år sedan Vårdföretagarna presenterade en lösning. Två och ett halvt år sedan domen kom. Som konsult till de vårdaktörer som drabbats är det uppenbart att ett lagförslag redan hade kunnat vara antaget om våra politiker hade dragit nytta av den samverkan och dialog som marknadens aktörer försökt bjuda in till under årens lopp.
Det är dags att prioritera denna fråga, och lagstifta bort vårdmomsen.
[1] HFD 2018 ref 41
[2] Lag (2005:807) om ersättning för viss mervärdesskatt för kommuner, regioner, kommunalförbund och samordningsförbund
[3] Se Almegas konsekvensanalys https://www.almega.se/app/uploads/sites/3/2019/06/vardforetagarna-190701-konsekvensanalys-och-lagforslag-om-vardmomsen.pdf, https://www.almega.se/app/uploads/sites/3/2019/06/pm-om-vardmomsen-uppdaterad-1.pdf
[5] Med reservation för Sverigedemokraterna eftersom författaren i dagsläget inte har kunnat se något uttalande från dem i frågan.
