Välkommet klargörande av innebörden av det allmänna låneförbudet

Högsta domstolen (HD) har i ett färskt avgörande (2021-06-03, mål nr B 1997-20) klargjort innebörden av det allmänna låneförbudet i 21 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551). Den aktiebolagsrättsliga praxisen i nu berört avseende är av förhållandevis begränsad omfattning – HD:s avgörande är därför välkommet.

Det allmänna låneförbudet i 21 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551) innebär att ett aktiebolag inte får lämna penninglån till någon som är att anse som närstående till bolaget (s.k. närståendelån). 21 kap. 1 § aktiebolagslagen lyder:

Om inte annat följer av 2 §, får ett aktiebolag inte lämna penninglån till

1. den som äger aktier i bolaget eller annat bolag i samma koncern,
2. den som är styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller i annat bolag i samma koncern,
3. den som är gift eller sambo med eller är syskon eller släktning i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller
4. en juridisk person över vilken en person som avses i 1-4, ensam eller tillsammans med någon annan som avses där, har ett bestämmande inflytande.

Brott mot låneförbudet kan medföra straffansvar enligt 30 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551). Därutöver är den som mottar ett förbjudet lån skyldig att återbära vad han eller hon har mottagit (21 kap. 11 § aktiebolagslagen), och ett förbjudet lån kan även få vissa skatterättsliga konsekvenser (11 kap. 45 § inkomstskattelagen).

De bakomliggande omständigheterna i målet kan sammanfattas enligt följande. X ägde 95 procent av aktierna i AB. AB hade en skuld hos X som uppgick till ca 2 900 000 kronor. Den 17 mars 2016 skickade X ett e-postmeddelande till AB:s ekonomichef med en begäran om dels återbetalning av AB:s skuld hos X, dels en ”extra utdelning” om ca 1 000 000 kronor. Ekonomichefen verkställde betalningen efterföljande dag och bokade betalningen om 1 000 000 kronor som en fordran hos X i AB:s bokföring. Den 30 december 2016 fattade bolagsstämman i AB beslut om utdelning varvid sammanlagt ca 2 800 000 kronor skulle betalas ut till X. AB betalade ut hela detta belopp till X utan avräkning för beloppet om ca 1 000 000 kronor som hade betalats ut i mars 2016. Mellanskillnaden kom att återbetalas av X i början av januari 2017.

X åtalades för brott mot låneförbudet. Åklagaren gjorde gällande att överföringen var att anse som ett lån. Som stöd härför anfördes bland annat att ekonomichefen hade bokat upp en fordran hos X, samt att de formaliaregler som gäller för vinstutdelning inte hade iakttagits.[1] Eftersom formaliareglerna inte hade iakttagits var transaktionen, enligt åklagaren, att anse som ett förbjudet lån.

X förnekade att han skulle ha gjort sig skyldig till brott då syftet med transaktionen var att erhålla utdelning och att han aldrig hade haft avsikt att låna medel från AB. Tingsrätten biföll åtalet och dömde X till villkorlig dom och dagsböter. Tingsrätten fann att överföringen objektivt sett inte kunde utgöra en utdelning då bestämmelserna i 18 kap. aktiebolagslagen (2005:551) om vinstutdelning inte hade iakttagits. Hovrätten ogillade åtalet med motiveringen att utbetalningen inte utgjorde ett lån.

[1] Formaliaregler som är uppställda i aktieägarnas intresse kan frångås genom samtliga aktieägares samtycke. I detta fall var det ostridigt att sådant samtycke inte hade inhämtats.

I avgörandet kom HD att uppehålla sig särskilt kring tolkningen av begreppet ”penninglån”. Eftersom låneförbudet är straffsanktionerat ska begreppet tolkas restriktivt och enligt bestämmelsens ordalydelse. HD framhöll att en transaktion, för att kunna betraktas som ett penninglån i den mening som avses i 21 kap. 1 § aktiebolagslagen, måste ha de grunddrag som enligt allmänt juridiskt språkbruk utgör en försträckning av betalningsmedel. HD drar slutsatsen att följande tre krav måste vara uppfyllda:

1. det ska föreligga ett uttryckligt eller konkludent avtal mellan bolaget och den närstående,
2. transaktionen ska i en funktionell mening innebära ett tillhandahållande av pengar eller annat betalningsmedel, och
3. det ska vara förutsatt att mottagaren ska betala tillbaka beloppet eller i vart fall avräkna beloppet mot senare fordringar hos bolaget.

Vad gäller förhållandet mellan aktiebolagslagens bestämmelser om värdeöverföringar konstaterar HD att dessa utgör ett från reglerna om låneförbud separat och skilt regelkomplex. En värdeöverföring i strid med aktiebolagslagens bestämmelser därom innebär således inte per automatik att den är att betrakta som ett förbjudet lån. Bedömningen huruvida en transaktion är att anse som ett förbjudet lån ska göras självständigt utifrån HD:s nu uppställda kriterier.

HD påpekar också den inte ovanliga företeelsen att aktieägare i fåmansbolag fattar beslut om förskottsutdelning. Ett sådant beslut strider i och för sig mot aktiebolagslagens regler om värdeöverföringar då bestämmelserna om vinstutdelning inte iakttas. Det är emellertid en allmän aktiebolagsrättslig princip att regler som är uppställda i aktieägarnas intresse kan frångås med samtliga aktieägares samtycke. Även borgenärsskyddsregler måste beaktas. I aktiebolagslagen finns bestämmelser som innebär att det måste finnas täckning för en värdeöverföring i bolagets utdelningsbara medel. Om det utifrån den senast fastställda balansräkningen, övriga ekonomiska förhållanden och den förväntade ekonomiska utvecklingen vid tiden för utbetalningen kan bedömas att det utbetalade beloppet ligger inom ramen för bolagets utdelningsbara medel, är utbetalningen som utgångspunkt inte att betrakta som ett lån. HD menar samtidigt att om de ekonomiska förhållandena är annorlunda, det vill säga att bolaget saknar utdelningsbara medel, en utbetalning bör kunna betraktas som ett förtäckt penninglån.

För egen del ställer jag mig frågande till HD:s slutsats i denna del. En utbetalning torde kunna ske helt utan låneavsikt även i fallet där utdelningsbara medel saknas. Om det med hänsyn tagen till bolagets ekonomiska förhållanden inte kan vara fråga om en vinstutdelning, ligger det närmare till hands att betrakta utbetalningen som lön. Det blir alltså snarare en fråga om vilka skatterättsliga konsekvenser utbetalningen får än huruvida det är fråga om ett penninglån i den bemärkelse som avses i 21 kap. 1 § aktiebolagslagen.

HD gjorde bedömningen att utbetalningen till X inte var att betrakta som ett penninglån och att han därmed inte hade agerat i strid med låneförbudet i 21 kap. 1 § aktiebolagslagen. I sina skäl anförde HD att det inte fanns något som tyder på att X hade för avsikt att betala tillbaka beloppet. Den omständigheten att utbetalningen bokfördes som en fordran hos X förklarades av ekonomichefen som att det vid tidpunkten för utbetalningen inte fanns något underlag att bokföra den som utdelning. Inte heller tidsutdräkten om nio månader från utbetalning till bolagsstämmobeslut tillmättes någon särskild betydelse, även om HD påpekade att det skulle kunna tala emot att utbetalningen utgjorde ett led i en nära förestående utdelning. Det förhållandet att det vid utbetalningen i samband med utdelningen i december 2016 inte gjordes avräkning av utbetalningen i mars 2016 talade enligt HD mot att utbetalningen i mars skulle vara ett förskott på utdelning. Den uteblivna avräkningen förklarades dock vara ett misstag och X återbetalade rent faktiskt mellanskillnaden i början av januari 2017. Avslutningsvis fastställde HD även att det vid utbetalningen fanns utdelningsbara medel i AB.

HD:s avgörande är välstrukturerat och logiskt uppbyggt. Domen innebär ett välkommet klargörande av innebörden av ett mycket centralt och betydelsefullt område av aktiebolagsrätten.

Malmö juni 2021

Christian Karlsson